Om tummar.
1. Skidåkartumme.
Nejdå, jag har inte råkat ut för denna skidåkarskada. Alldeles nyligen hörde jag ordet för första gången, och blev alldeles stel av skräck! Jag som då och då tar en stillsam skidtur i den närliggande naturen. Och som faktiskt har känt av en ömhet just i tummen, som känns när jag stakar i en uppförsbacke - med bakhala skidor på skaren... Och när jag virkar känner jag av den där ömheten igen, det var det som fick mig att inse sambandet. Det värsta scenariot är alltså inte att jag ska ramla och bryta ett ben under skidåkningen, utan att jag ska stuka tummen så jag inte kan virka...
Varning!
På bilden ovan har jag alltså remmarna på skidstavarna fel - om man får tro flera informationssidor på nätet. Remmen ska inte gå genom handen så här, det lär vara det som riskabelt. Hm. Och moderna stavar har inte ens en sån här rem, men jag åker ju omkring med gamla omoderna grejer...
Så gissa om jag kommer att vara försiktig i fortsättningen!
2. Vant-tumme.
Vantarna på dagens bilder är ett par nästan identiskt lika de i mitt förra inlägg. Dessa är vita i stället för grå, men det är samma gotlandsgarn i dem.
Största skillnaden mellan dessa och de förra är att jag fått till just tummen lite bättre. Både att den är jämnare i formen och lättare att beskriva i mönstret.
Mudden går också lite längre upp på vanten, så som jag funderade på att göra, men om det blev nån förbättring av just det vet jag inte, förutom att mönsterskrivningen blev enklare eftersom gränsen mellan vanten och mudden sammanfaller med där tummen börjar.
Sakta sakta går mönsterskrivandet framåt...
